h

 I en stad i Finland låg en flicka i sin säng, en flicka med nötbrunt skulderbladslångt lockigt hår. Hennes ögon var slutna, men hade man sett henne visste man hur klart gröna hennes ögon var. Hon sov med ett litet leende på läpparna, drömde kanske något bra, ovetande om att klockan inom några minuter skulle ge ifrån sig ett gällt tjut och rulla igång ännu en dag i hennes liv. Miranda hette denna flicka som inte hade någon aning om hur viktig denhär dagen skulle bli för henne.

 Denna morgon var precis som morgnar brukar vara. Släpa sig upp ur sängen, kolla vädret och temperaturen på vägen till toaletten, skyndsamt välja kläder, ta ett äppel till frukost och samtidigt göra läxorna, dra med tandborsten några gånger genom munnen, klä på sig ytterkläderna och skynda till skolan. Ja, detdär var Mirandas morgnar i ett nötskal, ett nötskal med mycket ointressant innehåll. Så hur skulle då Miranda ens kunnat tänka sig att denhär dagen skulle bli mycket betydelsefull men också smärtsam för henne?

 Miranda bodde bara omkring en kilometer ifrån högstadieskolan hon gick i. Där hon vandrade fram på asfaltvägen samtidigt som hon knäppte fast sin jacka märkte hon att våren började närma sig. Snön var snart bara ett minne, och hon ångrade att hon inte hade tagit sina nya skor av märket lacoste utan hade sina gamla på sig. Förutom att snön var borta fann hon ett annat tecken på vår. Doften som satte sprätt på alla känslor inuti henne, doften av vår. 
 Dagens första lektion var franska, där de skulle börja med ett projekt. Det var första året Miranda läste franska, i en grupp där hon fortfarande inte kände så många, därför hade hon gillat tanken på ett grupparbete. När hon hade fått höra vem hon skulle jobba med hade hjärtat tagit ett skutt. Hon skulle jobba tillsammans med Eric, den pojke hon hade suttit o vilat sin blick på under franskalektionerna. Han hade ett så fint svart hårburr, och en vacker nacke. Hon hade sett en skymt av hans leende en gång, och efter det började hon önska att han någongång skulle avfyra ett sådant leende till henne. Hon blev nästan kär, fast hon inte ville medge det själv, i någon hon aldrig hade pratat med.

 Det var när han kom och slog sig ner mittemot henne vid bordet hon för första gången mötte hans blick. Skulle hon inte ha suttit skulle hon förmodligen ha fallit ihop till en hög på golvet. Det var som om hon blev träffad av ett trollslag, allting trycktes på paus och det ända hon såg var ett par varma gråblå ögon. Det ända hon kände var en knyck i maggropen som spred en värme i hela hennes kropp. Genom de varma ögonen såg hon ett djupt hav, och för första gången förstod hon betydelsen med detdär att ?drunkna i någons ögon?. Miranda förstod att denna varelse som ägde dessa diamantögon inte kunde innehålla något annat än gott.

 ?Vad stirrar du på??, sa en irriterad röst och det tog en stund för Miranda att inse att det var Eric som talade till henne, och världen trycktes på play igen. Först blev hon lycklig över att Eric pratat till henne, men sedan förstod hon innebörden i hans röst och ord. En rodnad spred sig över hennes kinder, och hon kunde känna en smärta i hjärtat.