h

 Mjukt sorlar röster runtom Fiona. Kaffekoppar klirrar, tekoppar avnjuts och hon sitter där i höstens mysigaste tröja. Berättelser åker hitochdit, alla berättelser blir en helhet och Fiona är en del av helheten. Hennes vitlockiga hår som är bundet i en tofs av ett rött sidenband blir ihågkommet av tiotals andra människor som en ensam tonårsflicka med en stor kopp te.
 Egentligen är Fiona inte ensam utan hon väntar. Det är en stor skillnad mellan de båda för är man ensam är man ensam och väntar man finns det någon som skall göra en sällskap. Fiona stirrar på vinden som river i nakna björkar och människokinder och betraktar vem som går förbi caféets stora fönster som är vänt mot gatan. En kostymklädd man stannar precis utanför fönstret, tittar på sin telefon med värdig min men brister ut i ett leende när han svarar. Fiona letar efter ett oranget hårburr bland allt det grå, ett oranget hårburr som gjorde henne glad för två lördagar sedan, ett oranget hårburr hon inte riktigt kunnat glömma.

 Cafédörren skjuts upp, en vinande vind kommer in tillsammans med det orangea hårburret. Hon heter Kari och hon ler, vinkar och biter sig lite i läppen. Hon knäpper upp de översta knapparna i sin röda kappa för att få lite mer luft och sveper blicken över caféet.  Fiona känner en nyfikenhetskänsla gurgla i maggropen, hon känner egentligen inte Kari. Medan Kari ställer sig i kön för att beställa funderar Fiona om hon borde ge en kram när Kari kommer till bordet.
 Kari har med sig en stor kopp kaffe och en liten chokladmuffins och gör det omöjligt för Fiona att hinna ge henne en kram när hon tar av sig kappan och slår sig ner. Det ser ut som om någon nypt hennes kinder, så röda är de av den hårda vinden.
 - Måste du gå en lång väg? undrar Fiona.
 - Inte så hemskt, svarar Kari.
 Hon värmer sina kinder med sina händer och hennes handleder är otroligt smala och på dem sitter samma armband som förra lördagen, en hel massa skramlande minnen.
 - Jag visste inte riktigt om du ville träffas, men jag tänkte att vi hade ganska roligt förra lördagen och då skulle det inte skada att ses, säger Fiona och besluter sig för att vara ärlig från första början.
 - Jag hade också roligt, säger Kari och ler. Speciellt när du lurade pojkarna att dansa afrikansk dans med oss.
 Det tindrar i Karis ögon och Fiona skakar på huvudet.
 - Jag måste ha skämt ut mig en hel del, säger hon men kan inte låta bli att skratta.
 - Det var kanske det som gjorde det extra roligt, svarar Kari. Att vi vågade skämma ut oss, menar jag.
 Kari fingrar på kaffekoppens öra och blåser så det bildas ringar i kaffet. Fiona och Kari träffades för första gången dendär lördagen för två veckor sedan på en hemmafest hos en gemensam vän. De slets mellan diskussioner om huvudlösa saker och dans till helgalen musik. Nu sitter de i vardagen där det är betydligt svårare att hitta en början.
 - Berätta något om dig själv, säger Kari plötsligt och tar en bit av sin chokladmuffins.
 Det faller smulor på assietten. Fionas liv spolas genom hennes huvud, viktiga och mindre viktiga detaljer och i ganska många minuter berättar Fiona om vad hon älskar, vad hon vill glömma och hur andra uppfattar henne. Kari lyssnar utan att avbryta och Fiona blir glad av att fundera över vad som hänt i hennes liv och sedan få återge det till någon alldeles splitterny.
 - Sådan som jag var förra lördagen, avslutar Fiona, är jag oftast på fester. Jag är den som är lite galen men sedan efteråt får ångra mig lite grann. Men det är det väl värt.
 Fiona ler snett och Kari nickar. Muffinsen är bara ett minne.
 - Nu får du berätta något om dig, ber Fiona.
 - Vad finns det att säga? Jag är oftast glad och ibland väldigt tyst. Jag går i gymnasiet och somnar på lektionerna ibland, oftast om vi har historia. Jag tycker om att lära mig prata främmande språk, just nu läser jag franska och spanska. Några dagar i veckan jobbar jag i en liten presentaffär. Jag har två vänner jag oftast brukar vara med.
 - Vem är de? undrar Fiona nyfiket.
 - Den ena heter Petra, hon som var med på festen om du minns, och så Karl.
 - Hurdana är de att vara vän med, frågar Fiona.
 - Vi skrattar ganska ofta och Petra är väldigt söt. Karls leende är bredare än någon annans och han brukar krama mig ibland och då..
 Kari avbryter sig mitt i meningen och lyfter en hand i en gest att täppa till munnen, en gest som hon inte slutför.
 - Är du och Karl bara vänner? undrar Fiona försiktigt medan hon dricker upp det sista av sitt te.
 - Bara vänner.
 Kari tittar ner i bordet. Fiona tittar forskande på Kari som petar lite på sina naglar. En del av Fiona vill fråga mer, leta reda på orsaken till Karis raka och avvisande svar. Den andra delen märker Karis blick som flackar ut genom fönstret, märker gnistan i ögonen som inte finns. Fiona vill lära känna Kari, på lördagen kändes det så enkelt. På lördagen skulle Kari ha tjutit att hon älskar pojkar, slängt bakåt med sitt rufs och kanske understrukit med en kyss på Fionas kind. Den Kari Fiona minns gjorde henne till sin bästa vän och skrattade så det bubblade. Nu stryker Kari handen över den släta bordduken och en tanke på att Kari kanske ångrar allt, inte alls menade att de skulle kunna bli vänner, flyger genom Fionas huvud.
 - Så som jag var på festen i lördags brukar jag egentligen inte vara, säger Kari och avbryter tystnaden.
 Fiona märker att Karis röst är svag och vibrerar och att hon blinkar när hon tittar ut genom fönstret. Det känns som om luften är spänd, nästan påtaglig, av ohörbara ord som vill komma ut men inte gör det. Samtidigt som det känns som om Fiona vet vad Kari försöker påvisa finns det olika förklaringar som också är möjliga att komma till näst.
 - Jag måste nog gå nu, säger Kari plötsligt.
 Det är inte vad Fiona förväntat sig.
 - Nu, med en gång? frågar hon oroligt. Sade jag något fel?
 Fionas ögon letar efter Karis men Kari knäpper på jackan och andas djupt.
 - Jag måste gå nu, upprepar hon innan hon försvinner mellan bord och stolar, människor vänder sig om när hon banar sig förbi och de registrerar henne  som den iögonfallande person hon är.
 Fiona vill skynda sig efter, ge Kari en kram och fråga vad som är på tok, eller också känna sig misslyckad och dumpad som en gammal sopsäck. Utanför fönstret ser hon Karis uppdragna axlar och hon tycker nästan hon ser en bubbla som omsluter Kari från resten av världen.

 Medan Fiona plockar ihop sina saker och medan hon går ut genom den plingande dörren snurrar Kari runt i Fionas huvud. En vänskap lyckades slinka mellan hennes fingrar och en människa som fick Fiona att verkligen stanna upp och lyssna. Regn piskar mot Fionas nästipp, skriker åt henne om hur hon borde ha följt efter Kari, vill regna bort henne från vägen. Fionas huva är hårt nerdragen över huvudet och inne i hennes tjocka halsduk andas hon utan att riktigt förstå sig själv. Det borde inte gå att vara ledsen över att ha mist någon man egentligen aldrig haft, men istället är det kanske lika hemskt att mista någon man bara sett skymten av.
 Skymningen är nära och asfalten är hård under Fionas klackar, hon går från caféet där hon satt med Kari och inbillade sig att de förstod varandra. Fiona stannar på busshållplatsen som är ruggig och har ett tak av plåt det regnar mot. Det är stora vattenpölar på gatan, bilar kör och det stänker vatten ur pölarna. Ett oranget hår väldigt likt Karis hår skyndar in under plåttaket och får syn på Fiona, som inte riktigt hinner inse att det verkligen är Kari, och ger Fiona en stor kram. Fiona tänker säga något men hittar bara luft.
 - Du gör mig glad men bara så rädd på samma gång, snyftar Kari  mot Fionas hår.
 Hennes lilla kropp behöver värmas och Fionas famn behöver värma någon. Ord att sägas susar genom hennes huvud på långa rader, ord att trösta och visa förståelse. Men alla blir osagda för alla känns lika fel som de känns rätt.
 - För det kändes bara som om jag ville berätta allt jag kände för dig och det är det som är så galet för jag har aldrig träffat någon som fått mig att känna mig själv så stark.
 Karis ögon är tårfyllda men de lyser. Gröna kanter har de och är riktigt bruna inuti.
 - Jag tror jag förstår dig lite grann, säger Fiona och menar det.

 - Lyssna, viskar Kari.
 Hon och Fiona står alldels tysta tillsammans och hör vindens klagorop och hur den river i plåttaket. De hör vinden skjuta iväg regndropparna som pilar för att försvara sig, för att ge tillbaka någon som gjort illa. Kari lyssnar med öppen mun.
 - Vinden är nog väldigt ensam, säger Fiona.
 Kari nickar och i hennes ögon ser Fiona hur gärna Kari skulle ge vinden lite kärlek.
 - Det är nog för att vinden är rädd för närhet, säger Kari.

Hitta på en metafor och sätt den in i ett textsammanhang.

 Hennes dagar är antingen för genomskinliga eller också alldeles för ogenomträngliga. Trots allt finns det många dagar som är guld värda eller dagar som är stora visdomar. Dem har hon samlat i en plåtburk med vackra rispor och en stor röd rosett runt. Hon öppnar locket ibland, lyssnar till skrattande minnen och känner jätteödlans kullerbyttor i maggropen. Tack vare sin lilla energiburk som rymmer liv får genomskinliga dagar färg. Hon låter plåtburkens skatter fylla allt från tåspets till öronsnibb de stunder då läraren funderar om eleven någonsin kommer att börja lyssna på.

Gatubelysningen är rödlätt i mörkret
lyser upp färgsprakande löv
som fällts i all hast
Slagit sig har alla äpplen som tappat fäste
liksom hon har de lämnats kvar
liggande
Rödbrusiga är kinderna i den svala vinden
som kyler ensamheten
till kommande is
På det beskyddande duntäcket av vita flingor
väntar hon troget
med klappande hjärta
Fastän tryggheten kanske har glömt
och lämnat henne frysande
även i år

Om jag bara visste vad som fanns i slutet av vägen

 "Somliga måste föda sig själva på nytt fastän de egentligen är för svaga.
 Fastän de egentligen inte alls är färdiga vare sig att födas eller föda. De har inget val, så de måste.
 Därför börjar de riva och slita i sig själva utan att veta hur de ska få ihop sig igen på slutet.
 De krystar och skriker, de vrider sig och gnyr, och mycket lite kan man göra för att hjälpa dem, dem vars foster har satt sig på tvären."

 Jonas Gardell beskriver osäkerheten över hurdan människa man skall vara på ett mycket bra sätt, vilket är ett av de budskap som jag minns då jag slagit igen boken. Av allt i boken var just detta ställe det jag kom att tänka på då jag funderade över citat. Jag tyckte det på ett fantasifullt och känslosamt sätt förklarades hur människor vill börja om.

 Det finns så många människor som i tonåren, eller kanske i något annat skede i livet, väljer alldeles fel väg i sitt liv. Hur skall man kunna veta om man gör rätt val, hur skall man kunna veta vad som finns i slutet av vägen om man inte själv prövar att gå den? När man kommer i nya situationer och bestämmer sig för att göra något bättre av sitt liv kan det hända att man misslyckas totalt. Därför blir det så många som går fel, kanske tappar bort sig, och vill komma tillbaka till korsningen och göra ett nytt val. Men det är inte alltid så enkelt.

 Om man visste slutet på varenda väg skulle livet inte vara roligt heller. Jonas Gardell vill inte göra oss rädda för att ta risker, han vill inte att vi skall sluta blunda ibland och testa nya vägar på måfå, men han vill ge oss styrka att våga stå på oss när vi märker att vi kört fast riktigt rejält. Han vill att vi skall hjälpa varandra när det är som svårast, ge varandra nya chanser och inte döma någon för hårt. Jonas Gardell vill att vi skall gå backiga och steniga vägar, för allt som inte dödar oss gör oss starkare. Jag håller med honom.

Hanso

Novellen jag jobbat på denna sommar.
*

 Gräset är svalt under Miras fötter. Barfota skall man vara på sommaren fastän tånaglarna inte är nylackade. Flagnande röd färg mot grönt sommargräs är vackert ändå. Gräset smeker kring Miras vrister där hon springer över ängen som är våt av dagg. 'Sommarmorgnar är inte till för att sovas bort', tänker Mira när hon stannar till och plockar upp en gammal maskros. Hon behöver inte blåsa hårt för att få de vita bollarna i maskrosen att flyga runt ängen. Kanske Mira planterade maskrosor till nästa sommar tack vare sin lilla blåsning. Det är något speciellt med Mira. Den lilla gula sommarklänningen är sliten, det bruna håret vilt och levande. Hela Mira är full av liv, en livsnjutare som gör det bästa av stunden. Mira är liten och söt, men fyller hela ängen där hon står mitt på den. Om hon lät sitt kittlande skratt ljuda över ängen, eller pratade om vad hon ville säga, skulle hon fylla hela världen. Mira böjer sig ner för att plocka upp ännu en gammal maskros, men stannar upp mitt i rörelsen. Hon hör ljudet av en moped och ser den köra förbi på grusvägen med två glada tonåringar som ser ut att styra mot ett fantastiskt mål. Flickan kramar hårt om pojken. Mira låter maskrosen falla till marken, för plötsligt känns det inte tillfredsställande att tänka på nästaårs gula solar som skall lysa på ängen. Framåt över ängen fortsätter hon sin färd, men med  betydligt tyngre steg än tidigare.

 "Du har fortfarande inte växt", säger Vivian triumferande även om det är onödigt att påpeka. Jesper och Vivian står framför spegeln de mäter sig i varenda morgon Jesper sover över. Vivian är längre än Jesper fastän de är jämngamla. Hon har något fallande busigt över sig, hennes rödsprakande hår är motsatsen till Jespers ljusa färglösa. Vivian är ingen pojkflicka, och Jesper är ingen flickpojke, men de råkar bara vara jämngamla kusiner som haft turen att förstå sig på varandra.
 Jesper försöker platta till sitt alltjämt lockiga hår och struntar i att svara Vivian. Det är ofta Jesper struntar i att svara. Efter tusentals misstag har han lärt sig att orden lätt slår kullerbyttor i hans prat. Det är inte många som orkar lyssna till tystnaden och förstå varför Jesper väljer försiktigheten. Vivian är en av dem som förstår. Då de bodde några kilometer från varandra var de verkligen som bror och syster, och har man en gång  haft ett sådant band kan inga ytterligare kilometrar ändra på det.
 "Mira kommer", utropar Vivian. Jesper följer hennes blick ut genom fönstret fastän han vet precis vem det är fråga om. Mira är oförglömlig. Det är något annorlunda med henne idag, som Jesper inte sett tidigare. Det ser ut som om ett regnmoln befinner sig över hennes huvud. Vivian skyndar ut ur rummet och Jesper undrar om hon också märkte regnmolnet. Mira försvinner in genom ytterdörren.
 Jesper har träffat Mira många gånger. Trots det, har de aldrig egentligen pratat med varandra. Jesper önskar att han tagit reda på om hon verkligen är så fantastisk som hon försöker visa världen att hon är. Fast, mest är han arg på henne.   
 "Du vet precis varför Jeanette sa sådär", hör Jesper Vivian säga ute i trappuppgången."Hon är bara avundsjuk på dig!"
 'Vad har Mira som man borde avundas?', hinner Jesper tänka innan Mira svarar.
 "Men tänk om det inte är så", säger Miras mjuka röst. Hon har knappast gråtit, men hon låter som om det tar väldigt ont någonstans. "Jag tar för mycket plats här i världen."
 Jesper behöver inte tänka mycket för att förstå att det är i Miras hjärta som det tar ont, för samtalet fortsätter med frågor som väller över Vivian som tappert försöker svara både sanningsenligt och vänligt. Jesper sitter med öronen på skaft och lyssnar till alla ord som regnar ur Mira med en lust att gå ut och berätta vad han själv tycker. Det känns som om han vet svaren innan Vivian överhuvudtaget får något sagt.
 "Nej nu har jag pratat alltför länge om mig själv", säger Mira tillsist med en lite gladare gnista än tidigare. "Vad har du gjort idag, har du fått dagens jordgubbsglass redan?"
 Vivian ger ifrån sig ett litet skratt, och Jesper undrar hur Mira vet att Vivian ätit en jordgubbsglass direkt efter sitt morgonmål.
 "Klart det, jag tog mitt livselexir direkt efter morgonmålet", meddelar Vivian. "Fast det tyckte ju Jesper såklart inte om, han skall alltid vara en så hälsosam viktigpetter."
 Jesper rycker till över att höra sitt eget namn, och märker plötsligt att han faktiskt suttit och tjuvlyssnat. Han känner hur en rodnad sprider sig över hans kinder fastän ingen ens har märkt honom än.
 "Jesper? Är han här idag", säger Mira förvånat och Jesper kan höra henne resa sig ur stolen hon suttit i.
 Jesper svär över sig själv som inte förstått att gå ut och säga hej. Nu verkar han verkligen dum som suttit instängd i Vivians rum hela tiden Mira varit utanför. Fotsteg närmar sig dörren och Jesper förbereder sig redan på att möta Mira och säga att han suttit och spelat på sin telefon. Han vill att Mira skall få höra alla de rätta svaren han kunde på hennes frågor. Men de lätta fotstegen fortsätter förbi dörren och nerför trappan, och med ett ljust 'Hejdå Vivi', försvinner Mira ut ur Jespers liv än en gång utan ett ord till honom. Jesper känner hur en besviken och arg knut dras ihop i hans mage. 

 Varför trodde Jesper att han skulle klara av att gå på fest med Vivians vänner? Han sitter ensam på trappan och ser hur Mira dansar som en sommarvind bland människorna. Han undrar om hon gör det för att hon inte vill ha några bekymmer, eller om det är för att hon vill visa andra att hon inte påverkas. Allt som besvärade Mira tidigare på dagen är i alla fall spårlöst försvunnet. Jesper vill dansa med Mira och skratta lika hejdlöst, men det skulle han aldrig våga. Klumpigt skulle han säkert röra sig, skrattet skulle kanske skära sig och alla runtom skulle undra vad han är för en. Istället för att dansa med Jesper dansar Mira med andra pojkar och hon dansar alldeles för nära. Pojkarna ler bara fånigt och låter Mira få all uppmärksamhet. Det känns som magknuten bara växer av att sitta och titta på.
 Miras ögon råkar se Jespers och ler stort och blinkar medan hon dansar runt och Jesper blir inte glad utan bara arg. Hans hjärta dunkar hårt i bröstet. Utan att riktigt hinna tänka, utan att förstå vad hjärtat vill, har han rest sig och skyndat sig över gräsmattan in i folkhopen.
 Kanske är det dans han dansar eller kanske något annat, men allt Jesper har ögon för är Mira. Hennes mörkbruna hår som dansar i vinden och visar hennes smala bara axlar för alla. Hennes händer som håller pojken med sluga ögon. Mira får syn på Jesper först när han lagom försiktigt knuffat undan pojken som ändå inte dansade. Hon ler och hon dansar så nära Jesper som kanske ingen förr har gjort. Jespers ögon ler inte men Mira märker ingenting. Han tar Miras hand i sin och den är väldigt liten och varm. När Mira börjar skratta och försöker krama honom drar han sig undan och får henne att följa med. Han bryr sig inte om annat än att få springa iväg och att hennes hand fortfarande stannar i hans. Klumpen i magen är inte försvunnen.

 Mira fnissar när Jesper stannar och de är lagom långt borta där ingen kan se dem. Det gjorde Mira lycklig att få dansa utan bekymmer. Jespers grepp kring hennes hand är hårt. Vivians blyga kusin, var har han tagit allt mod ifrån?
 "Vill du inte dansa mer", säger Mira och försöker avgöra vad Jesper har för avsikt med dethär. Hans ögon är bestämda men hon försöker locka honom till ett leende.
 "Jag är så arg på dig", säger Jesper och hans röst låter argare än Mira kunnat föreställa sig. "Jag är trött på att se dig leka med alla! Ingen tycks förstå att du inte bryr dig."
 Mira blir förvånad över att Jesper som aldrig sagt ett ord pratar lika enkelt som om de alltid känt varandra. Hon backar lite bakåt utan att egentligen vilja det, medan Jespers ord ekar omkring henne.
 "Du undrar varför du tar för mycket utrymme, men det är ju självklart! Du använder ditt utrymme alldeles fel, utan att ens vara dig själv", fortstätter Jesper argt. Hans panna är alldeles rynkad.
 "Se hur du dansar kring varenda en pojke, se hur de tittar efter dig när du går! Du gör dem olyckliga, bara för att du skall få skratta en stund", säger Jesper och det känns elakt i Miras öron.
 Mira vill skrika och säga att hon inte är känslokall, att han själv är det som säger så. Men flickan som alltid pratat får inga ord ur sig. Hon känner det som om orden har tagit slut.
 "Du är inte sådan", säger Jesper anklagande. "Dina ord räcker till mer än väl", han andas djupt. "Ändå har de aldrig räckt till för att prata med mig."

 Bakom husknuten står Jesper och Mira nära varandra. De kan höra sorlet av röster och musik, och det doftar somrigt runtom dem. Mira är alldeles knäpptyst och undrar om hon någonsin kommer att få orden tillbaka, medan Jesper känner sig som en ballong som tappat all luft. De håller fortfarande varandra i händerna, men greppet är mjukt. Mira kan känna något tryggt i Jesper som hon aldrig känt förut. Hon kunde tynga honom med alla sina besvär, och ändå skulle han stanna ovanför ytan. Jespers mage bubblar nöjt, och han känner sig tillfreds över att äntligen fått något sagt. När han gjort av med ilskan och besvikelsen kan han se det vackra i Miras chokladbruna ögon.
 Där står de i sommarnatten med en sval bergsklack under fötterna. Mira ställer sig på tå och kysser tryggheten på kinden, och känner sig som hemma för första gången i sitt liv. Jesper lägger armarna runt modet och håller det och ber det stanna hos honom för evigt. Utan att de riktigt förstått det själva, har de funnit vad de alltid sökt.

-Hanso

Jag skrev nyss en text jag kallar Drömmer om att få hålla dig i min famn och det var en början på en novell där ideerna tog slut. Men jag tyckte det blev vackert och rätt så mysigt iallafall.