h

 Mjukt sorlar röster runtom Fiona. Kaffekoppar klirrar, tekoppar avnjuts och hon sitter där i höstens mysigaste tröja. Berättelser åker hitochdit, alla berättelser blir en helhet och Fiona är en del av helheten. Hennes vitlockiga hår som är bundet i en tofs av ett rött sidenband blir ihågkommet av tiotals andra människor som en ensam tonårsflicka med en stor kopp te.
 Egentligen är Fiona inte ensam utan hon väntar. Det är en stor skillnad mellan de båda för är man ensam är man ensam och väntar man finns det någon som skall göra en sällskap. Fiona stirrar på vinden som river i nakna björkar och människokinder och betraktar vem som går förbi caféets stora fönster som är vänt mot gatan. En kostymklädd man stannar precis utanför fönstret, tittar på sin telefon med värdig min men brister ut i ett leende när han svarar. Fiona letar efter ett oranget hårburr bland allt det grå, ett oranget hårburr som gjorde henne glad för två lördagar sedan, ett oranget hårburr hon inte riktigt kunnat glömma.

 Cafédörren skjuts upp, en vinande vind kommer in tillsammans med det orangea hårburret. Hon heter Kari och hon ler, vinkar och biter sig lite i läppen. Hon knäpper upp de översta knapparna i sin röda kappa för att få lite mer luft och sveper blicken över caféet.  Fiona känner en nyfikenhetskänsla gurgla i maggropen, hon känner egentligen inte Kari. Medan Kari ställer sig i kön för att beställa funderar Fiona om hon borde ge en kram när Kari kommer till bordet.
 Kari har med sig en stor kopp kaffe och en liten chokladmuffins och gör det omöjligt för Fiona att hinna ge henne en kram när hon tar av sig kappan och slår sig ner. Det ser ut som om någon nypt hennes kinder, så röda är de av den hårda vinden.
 - Måste du gå en lång väg? undrar Fiona.
 - Inte så hemskt, svarar Kari.
 Hon värmer sina kinder med sina händer och hennes handleder är otroligt smala och på dem sitter samma armband som förra lördagen, en hel massa skramlande minnen.
 - Jag visste inte riktigt om du ville träffas, men jag tänkte att vi hade ganska roligt förra lördagen och då skulle det inte skada att ses, säger Fiona och besluter sig för att vara ärlig från första början.
 - Jag hade också roligt, säger Kari och ler. Speciellt när du lurade pojkarna att dansa afrikansk dans med oss.
 Det tindrar i Karis ögon och Fiona skakar på huvudet.
 - Jag måste ha skämt ut mig en hel del, säger hon men kan inte låta bli att skratta.
 - Det var kanske det som gjorde det extra roligt, svarar Kari. Att vi vågade skämma ut oss, menar jag.
 Kari fingrar på kaffekoppens öra och blåser så det bildas ringar i kaffet. Fiona och Kari träffades för första gången dendär lördagen för två veckor sedan på en hemmafest hos en gemensam vän. De slets mellan diskussioner om huvudlösa saker och dans till helgalen musik. Nu sitter de i vardagen där det är betydligt svårare att hitta en början.
 - Berätta något om dig själv, säger Kari plötsligt och tar en bit av sin chokladmuffins.
 Det faller smulor på assietten. Fionas liv spolas genom hennes huvud, viktiga och mindre viktiga detaljer och i ganska många minuter berättar Fiona om vad hon älskar, vad hon vill glömma och hur andra uppfattar henne. Kari lyssnar utan att avbryta och Fiona blir glad av att fundera över vad som hänt i hennes liv och sedan få återge det till någon alldeles splitterny.
 - Sådan som jag var förra lördagen, avslutar Fiona, är jag oftast på fester. Jag är den som är lite galen men sedan efteråt får ångra mig lite grann. Men det är det väl värt.
 Fiona ler snett och Kari nickar. Muffinsen är bara ett minne.
 - Nu får du berätta något om dig, ber Fiona.
 - Vad finns det att säga? Jag är oftast glad och ibland väldigt tyst. Jag går i gymnasiet och somnar på lektionerna ibland, oftast om vi har historia. Jag tycker om att lära mig prata främmande språk, just nu läser jag franska och spanska. Några dagar i veckan jobbar jag i en liten presentaffär. Jag har två vänner jag oftast brukar vara med.
 - Vem är de? undrar Fiona nyfiket.
 - Den ena heter Petra, hon som var med på festen om du minns, och så Karl.
 - Hurdana är de att vara vän med, frågar Fiona.
 - Vi skrattar ganska ofta och Petra är väldigt söt. Karls leende är bredare än någon annans och han brukar krama mig ibland och då..
 Kari avbryter sig mitt i meningen och lyfter en hand i en gest att täppa till munnen, en gest som hon inte slutför.
 - Är du och Karl bara vänner? undrar Fiona försiktigt medan hon dricker upp det sista av sitt te.
 - Bara vänner.
 Kari tittar ner i bordet. Fiona tittar forskande på Kari som petar lite på sina naglar. En del av Fiona vill fråga mer, leta reda på orsaken till Karis raka och avvisande svar. Den andra delen märker Karis blick som flackar ut genom fönstret, märker gnistan i ögonen som inte finns. Fiona vill lära känna Kari, på lördagen kändes det så enkelt. På lördagen skulle Kari ha tjutit att hon älskar pojkar, slängt bakåt med sitt rufs och kanske understrukit med en kyss på Fionas kind. Den Kari Fiona minns gjorde henne till sin bästa vän och skrattade så det bubblade. Nu stryker Kari handen över den släta bordduken och en tanke på att Kari kanske ångrar allt, inte alls menade att de skulle kunna bli vänner, flyger genom Fionas huvud.
 - Så som jag var på festen i lördags brukar jag egentligen inte vara, säger Kari och avbryter tystnaden.
 Fiona märker att Karis röst är svag och vibrerar och att hon blinkar när hon tittar ut genom fönstret. Det känns som om luften är spänd, nästan påtaglig, av ohörbara ord som vill komma ut men inte gör det. Samtidigt som det känns som om Fiona vet vad Kari försöker påvisa finns det olika förklaringar som också är möjliga att komma till näst.
 - Jag måste nog gå nu, säger Kari plötsligt.
 Det är inte vad Fiona förväntat sig.
 - Nu, med en gång? frågar hon oroligt. Sade jag något fel?
 Fionas ögon letar efter Karis men Kari knäpper på jackan och andas djupt.
 - Jag måste gå nu, upprepar hon innan hon försvinner mellan bord och stolar, människor vänder sig om när hon banar sig förbi och de registrerar henne  som den iögonfallande person hon är.
 Fiona vill skynda sig efter, ge Kari en kram och fråga vad som är på tok, eller också känna sig misslyckad och dumpad som en gammal sopsäck. Utanför fönstret ser hon Karis uppdragna axlar och hon tycker nästan hon ser en bubbla som omsluter Kari från resten av världen.

 Medan Fiona plockar ihop sina saker och medan hon går ut genom den plingande dörren snurrar Kari runt i Fionas huvud. En vänskap lyckades slinka mellan hennes fingrar och en människa som fick Fiona att verkligen stanna upp och lyssna. Regn piskar mot Fionas nästipp, skriker åt henne om hur hon borde ha följt efter Kari, vill regna bort henne från vägen. Fionas huva är hårt nerdragen över huvudet och inne i hennes tjocka halsduk andas hon utan att riktigt förstå sig själv. Det borde inte gå att vara ledsen över att ha mist någon man egentligen aldrig haft, men istället är det kanske lika hemskt att mista någon man bara sett skymten av.
 Skymningen är nära och asfalten är hård under Fionas klackar, hon går från caféet där hon satt med Kari och inbillade sig att de förstod varandra. Fiona stannar på busshållplatsen som är ruggig och har ett tak av plåt det regnar mot. Det är stora vattenpölar på gatan, bilar kör och det stänker vatten ur pölarna. Ett oranget hår väldigt likt Karis hår skyndar in under plåttaket och får syn på Fiona, som inte riktigt hinner inse att det verkligen är Kari, och ger Fiona en stor kram. Fiona tänker säga något men hittar bara luft.
 - Du gör mig glad men bara så rädd på samma gång, snyftar Kari  mot Fionas hår.
 Hennes lilla kropp behöver värmas och Fionas famn behöver värma någon. Ord att sägas susar genom hennes huvud på långa rader, ord att trösta och visa förståelse. Men alla blir osagda för alla känns lika fel som de känns rätt.
 - För det kändes bara som om jag ville berätta allt jag kände för dig och det är det som är så galet för jag har aldrig träffat någon som fått mig att känna mig själv så stark.
 Karis ögon är tårfyllda men de lyser. Gröna kanter har de och är riktigt bruna inuti.
 - Jag tror jag förstår dig lite grann, säger Fiona och menar det.

 - Lyssna, viskar Kari.
 Hon och Fiona står alldels tysta tillsammans och hör vindens klagorop och hur den river i plåttaket. De hör vinden skjuta iväg regndropparna som pilar för att försvara sig, för att ge tillbaka någon som gjort illa. Kari lyssnar med öppen mun.
 - Vinden är nog väldigt ensam, säger Fiona.
 Kari nickar och i hennes ögon ser Fiona hur gärna Kari skulle ge vinden lite kärlek.
 - Det är nog för att vinden är rädd för närhet, säger Kari.