h

- Hittar du de bästa tomaterna, frågar en retsam röst bakom Olivias rygg.
 Nea och Lina ler stort mot henne när hon vänder sig om mot dem. Det är en vanlig måndagseftermiddag i matbutiken, de flesta är på väg hem från jobbet och chansen att man stöter på någon bekant är mer än hundra.
 - Åt mig duger bara det bästa, svarar Olivia med låtsad överlägsenhet.
 Det normala vardagspratet om hur det står till och om vad som är på gång utbyts mellan dem.
 - Minns ni när Ann flyttade bort för fem år sedan efter att ha dykt upp med blåmärken och inga orsaker, frågar Nea plötsligt.
 Olivias hand runt handväskan hårdnar för att sedan fort slappna av igen. Hon blir medveten om hjärtats slag i bröstet.
 - Javisst, säger Lina. Vem skulle glömma det efter alla diskussioner om vad som kan ha hänt. Hurså?
 Vad som har hänt skakar om Olivias huvud. Slag flimrar förbi, skrik ekar och ilska bubblar.
 - Jag tog upp kontakten med henne igen för en tid sen och nyligen träffades vi på ett café i stan, säger Nea som inte hör någonting av Olivias tankar.
 Paniktanken är genast där, har Ann avslöjat någonting, kommer Olivia fastna i nätet efter fem år? Oron börjar kittla i magen precis som förr nu när skulden vågar sig ut i dagsljus och börjar smyga som ett lejon på jakt - redo att slå till och avslöja precis allt.
 - Är det sant, säger Lina överraskat. Hur verkade hon? Det är kanske fel att säga såhär men det känns nästan som om jag glömt bort att hon fortfarande är i liv.
 Olivia vill instämma. När hennes lögn blev vardag lärde hon sig att nästan tro på den. När lögnen tas upp igen känns det som om det spökar.
 - Var inte du och Ann ganska bra vänner, undrar Lina vänd emot Olivia.
 Som den nyfikna och ovetande person Lina är har hon ingen aning om farlig mark. Olivia känner sig rostig, som om lögnen knakar och för en massa ljud. Det har inte talats om Ann på väldigt länge. Hon har lärt sig att välja sina kort så att hon aldrig skall snudda vid ämnet.
 - Visst var vi det, svarar Olivia rakt och koncentrerar sig på att titta rakt in i både Linas och Neas ögon.
 Lögnen förblir sanning så länge ögonen spelar samma spel som viljan. Så länge ögonen glömmer vad de sett och tanken förtränger vad den orsakat.
 - Egentligen träffades vi inte så mycket det sista året, vi gled helt enkelt ifrån varandra.
 Olivia grimaserar och Lina nickar instämmande.
 - Jag skulle kunna ta upp kontakt men eftersom vi var nästan ett år utan att ha så mycket med varandra att göra kändes det inte så annorlunda när Ann försvann.
 Kvar sitter lögnen som en del av Olivias bara skinn. Lina plockar bland tomaterna.
 - Det är bara så underligt, säger hon fundersamt. Ingen har brytt sig om att ta upp vad som egentligen hände.
 Det är Olivias tur att säga något övertygande.
 - Allt kändes lite för privat, säger hon och rycker på axlarna.
 Det var inte ens en lögn. Hjärnan säger inget då lögnen smyger fram men när en sanning är på plats kommer komplimanger.
 - Ja, huvudsaken att Ann mår bra nu och den bilden fick jag, säger Nea bestämt. Vad som än hände verkar hon ha lämnat det bakom sig. Visste ni, hon är förlovad och det lät nästan som om hon kanske har ett bröllop på kommande!
 Nea pratar på om Anns nya liv men Olivias tankar stannar kvar. Det känns otroligt att Ann finns kvar i hennes inre efter fem långa år, att skulden kan dra henne till vansinne när som helst medan ilskan fortfarande inte helt har svalnat. Ann har gått och skaffat sig ett nytt liv efter att hon lämnat allting sönderslaget, efter att först ha stridit så hårt lämnat vad hon kunde ha fått och tagit något annat istället. Kvar står Olivia där hon blivit lämnad, med en lögn att vakta och en skuld att leva med.