h

 Inte ens knastret under mina skor lät som vanligt. Det kändes som om det fanns något outforskat och nytt i det. Knastret var inget knaster, mer liknande ett sorl av röster. Kanske rösterna hade något att berätta för mig. Duggregnet kändes våtare än vanligt, mjukare än vanligt Jag var fylld av något som liknade den bekanta känslan att det kändes som om jag glömt något. Det fanns något speciellt där, men jag kunde inte sätta fingret på exakt vad det var som kändes så annorlunda i tisdagskvällen. Jag tror jag nynnade för mig själv när jag gick i knastret med smekande duggregn mot mina kinder.
 När jag fick syn på dig kände jag det allt tydligare. Det formades inte ens till en tanke i mitt huvud, ändå var jag fullt medveten om att det hängde något i luften. Något oförglömligt. Du gick inte med händerna i fickorna, dina axlar var inte uppdragna till öronen. Jag tror det var det som fick mig att betrakta dig noggrant. Du skiljde dig helt enkelt ur mängden. Dina steg var lättare än andras, du utstrålade en stor behaglighet. När du kom närmare upptäckte jag att ditt knaster lät som en vacker sång blandat med mitt knaster. Tillsammans lät rösterna inte som röster, utan som sång som var stark nog att lyfta till högre höjder. Det som fick mitt hjärta att dunka hårdare, så jag kände det djupt inom mig, var ditt ansiktsuttryck. Inte en enda rynka av bekymmer rymde det. Dina ögon mötte mina för en sekund, och jag upptäckte lugn dem direkt. Jag minns inget om vilken färg de hade, bara att det jag såg i dem var mer än jag någonsin sett förr.
 Jag stannade upp, men du passerade. Förvirrad blev jag kvarstående i den ljumma kvällen medan du gick allt längre bort med dina lätta steg. Sången i dina steg blev långsamt allt tystare. Syrenen doftade, förbi mig gick allt utan att jag reagerade. Mina tankar sprang lösa i min hjärna och jag förstod slutligen att jag låtit något underbart försvinna bort från mig. Jag tittade över axeln, men du var borta. Jag fortsatte långsamt framåt, andra människor mötte mig, men kvar i mitt hjärta fanns bara ditt lugn. Duggregnet övergick i regn som övergick i spöregn men för mig kändes ingen skillnad. Lugnet var oföränderligt.
©Hanso