h

Vita och fluffiga är molnen,
solen lyser bakom dem och gör dem guldglimmande.
Himlen är ljusblå och vinden mjuk,
jag kan känna ett härligt lugn inom mig.
Vill inte öppna ögonen och se mig omkring,
för stunden känns perfekt just såhär.
Tomheten tyder ändå på att du är borta,
fastän du alldeles nyss låg vid min sida.
Jag kan se dig stå längre bort,
vilsen och bortglömd verkar du.
Ovanför dig är molnen hotande mörkblå,
för tunga för dina axlar att bära ensam.
Solskenet kittlar mig under mina bara fötter,
försöker locka fram ett skratt.
De dundrande molnen ovan dig
känns ändå obehagligare än något annat.
Dina rädslor, dina tårar
bränner som om de vore mina egna.
In i stormen styr jag,
bygger mig starkare steg för steg.
Vinden vill fälla mig och oss bådatvå
men jag är ditt vindskydd
och du mitt.

♣Hanso