Jag tänkte på kärlek igår kväll
Kanske vägen var backigare häråt
mer hisnande nerförsbackar
och fartfyllda uppåtsvingar.
Ändå går vi inte att knäckas
i uppförsbackarna
känns allt som stegrande musik.
Väl uppe på toppen
en explosion av rytmer i hjärtat
som pumpar igång mig som inget annat.
Varje liten detalj
får mig att jubla, njuta, lysa upp
då vi befinner oss högre än Himalaya.
I de djupaste groparna
minns vi fortfarande
hur högt upp vi kan nå med bara varandra.
Jag minns den härliga blåsten på toppen
i de branta backarna uppåt,
det är förälskelse.
©Hanso
pssss...
HARRYPOTTER2ANPÅPPLEIKKAROXX2!!1♥
Russinnatten
Ute i natten hörs höga rop och skratt, snabba springande steg barfota i våren. De springande stegen närmar sig ljuskällan, en grill och levande ljus. Jag är en av de springande, jag är en av dem som andas djupt in av den svala våriga luften. Jag springer hand i hand med en av mina bästa vänner, snabbast av alla springer vi, först av alla. Hon skrattar rakt ut, kanske utan anledning, skriker något om att valborg är det bästa för att man får äta hur mycket grillkorv man vill. Jag lyssnar inte så noga för jag tänker på våren och det svala gräset under mina fötter. Mest av allt tänker jag på lyckan jag är fylld av just nu ikväll.
Vi slår oss ner runt grillen, jag smakar lite på allt det bjuds på och dricker mjöd. Bästa vännens pojkvän hittar många russin i sin mjöd, och delar med sig till mig. Russin i mjöd är bäst, de är sega och skummiga på samma gång. Han skrattar åt hur lycklig jag blir över russinen, och jag känner mig glad över att ha honom vid min sida. Runtom mig existerar ett virrvarr av samtal, och det känns härligt att vara en del av det virrvarret. Inatt hör vi alla ihop, inatt är vi alla ett gemensamt vimmel. Vi bekämpar myggor med tobaksrök och skrattar åt allt och ingenting. Vardagens oroligheter är bortglömda för länge sedan, inatt kan vi känna varenda sekund ticka inuti oss.
Av grillen finns snart bara glödande röd kol kvar. Virrvarret börjar röra sig bortåt, mot andra outforskade stunder. Jag sitter kvar vid brasan med min russinvän och röker min cigarett tillslut. Han äter upp det sista av min grillkorv jag inte orkade med, jag kan känna hans axel vid min sida. Det är något speciellt med pojkars axlar som jag inte kan beskriva. Jag sneglar på honom. Lugnet sänker sig runtom oss, bara ibland hör vi de allra högsta skratten och skriken som kommer farande med vinden. Han märker att jag ser på honom och han ler generat och torkar sig runt munnen. Jag är glad över att min bästa vän hittat en så fin pojke, med tilltalande axlar.
"Vad tänker du på, egentligen?", undrar han när han ser mitt breda leende.
"Skall jag vara ärlig tänker jag på att du har vackra axlar", säger jag med ett skratt. Han sneglar ner på sina axlar och ser på mig med en frågande min.
"Allt går du och tänker på", säger han tillsist med ett snett leende. Hans ögon lyser och det känns som om han betraktar mig på ett sätt han aldrig gjort förr. Han kastar en blick på mina axlar och ser på mig och lägger en arm runt mig.
"Du har väldigt fina axlar själv du", mumlar han och hans fingrar känns elektriska på då de smeker min arm. En stund känner jag mig misstänksam och redo att smita min väg, men våren känns alldeles för vacker. Den glödande kolen är lugnande och hans kropp känns behaglig och hemtrevlig. Jag lutar mitt huvud på hans axel och kan höra hans andetag i mitt hår.
"Du är en bra vän", säger han och jag känner mig mer avslappnad än någonsin. Här kunde jag sova och drömma om solsken och vackert väder.
"Ditt hår doftar gott", mumlar han. Tänk att vara uppskattad, vilken underbar känsla.
"Jag älskar nog dig", säger han ut i tystnaden. Jag ler och kramar honom hårt. Att ha en vän som älskar en är bättre än russin i mjöd.
"Jag gillar dig nog mer än russin i mjöd", säger jag istället. Han ger ifrån sig ett litet skratt och smeker min sida. Jag hör att någon skriker om julen och jag funderar över vem som kan tänka på julen denhär natten.
"Det tror jag nog inte förrän du bevisar det", säger han retsamt. "Hade du gillat mig så mycket hade jag varit uppäten i det här laget", tillägger han lågt.
Jag tittar på honom och hans blick är djup. Jag kan inte låta bli att se på hans läppar. Plötsligt lutar han sig framåt och kysser mig mjukt. Hans läppar är mjuka och varma och jag besvarar kyssen utan att tveka. En vänskapskyss i en vacker natt kan väl ingen motstå. Han tungspets smeker min och kyssarna förändras från oskyldiga små till hungriga och djupa. Mina tankar känns otroligt långt borta och jag känner bara mjukheten i hans kropp. Han trycker mig hårt mot honom och stönar lågt. Hans hand slinker in under min skjorta.
Det känns som om någon häller en hink iskallt vatten över mig, och plötsligt är jag klar i huvudet. Jag sitter omslingrad med min bästa väns pojkvän och smakar på hans läppar. Jag skuffar undan honom och får en god lust att slå till honom. Han tittar besviket på mig och säger obetydelsefulla ord utan att jag lyssnar. Han gör en ansats att röra mig men jag känner avsmak och slår undan hans händer. Glöden i grillen har slocknat helt och myggorna snurrar kring våra huvud. Ut på marken fäller jag en flaska mjöd och jag trampar sönder alla russin utan att känna det minsta. Bort springer jag, och tur att han inte följer mig, för då skulle han vara exakt lika platt som alla russin.
1maj2008 ©Hanso
Tankar från fredag natt
att framkalla drömmar
beskriva lätta fotsteg i en mossa full av dagg.
Jag vill måla stjärnhimlar
med endast några få ord
svepa alla världens färger över tomhet.
Hur jag än försökte
skaka mig fri, lämna allt bakom
skulle orden aldrig lämna mig.
Det behövs varken mer eller mindre
än hjärta och själ
fyllda av känslor som vill lära sig att flyga.
©Hanso
Uppsatts i hälsolära, Vänner - hur de påverkar oss.
Vänner är det bästa vi har. Vänner får oss att le och skratta även om saker känns tunga, och får oss att vilja stiga upp på morgonen. Även om du klarar av att vara ensam, upplevs allting på ett helt annat, mycket bättre, sätt när dina vänner är där. Det är spännande att få nya vänner, och vänner du haft nästan hela ditt liv är antagligen omöjliga att skiljas från. Det känns underbart att ha någon att kunna luta sig tillbaka på då allt inte går som man har tänkt sig. Äkta vänner förlåter tillslut även om man kanske inte förtjänar det.
Har man bra vänner har man lust att göra en massa. Det känns roligt att träffa sina vänner och gå ut, och det gör att man mår bättre. Har man inga vänner, eller grälar man med allihop, har man absolut ingen lust att vara ute. Då mår man väldigt dåligt innombords.
Det är tungt att se en vän må dåligt, och svårt att själv kunna stanna ovanför ytan om din vän simmar lågt. I början räcker det med en kram till tröst, medan vännen senare förväntar sig mer hjälp. Det är svårt att hitta de rätta orden för att kunna trösta någon som har en delad åsikt om någonting. Blir vännen arg om man säger att han som behandlat henne illa är en idiot, även om man vet att hon egentligen älskar honom fortfarande? Är det viktigast att göra vännen glad, eller att säga sanningen och försöka få henne att öppna ögonen? Måste man alltid trösta, även om man tycker att det nu är dags att få vara glad igen, och riskera att få höra att du inte förstår hur allvarligt det är? Det känns jobbigt att vara vän med någon som är deprimerad hela tiden, även om man vet att hon har orsak till det. Om man umgås med en vän som bara är negativ, orkar man till slut själv inte vara positiv. Det kan hända att man själv blir ledsen och trött på livet, för att bästa vännen har det jobbigt.
Pojkar är vänner som alltid får en att skratta. Det finns ingen press när man har pojkkompisar, för de förväntar sig inte att man skall göra allt för honom. Vänskapen flickor emellan måste skötas, medan det räcker att man träffar sina pojkkompisar i skolan för att få vänskapen att hålla. Fastän man struntar i att svara då en pojkkompis ringer, är det lika roligt att ses igen i skolan. Pojkkompisar får mig ofta att bli irriterad, men ännu oftare att skratta så ja får ont i magen. Då man har det tråkigt finns pojkkompisar där, som ställer till det så man får skratta och glömma allt annat.
Att ha en allra bästa vän är något speciellt. Man kan vara en grupp på flera vänner, men att ha en enda som verkligen är något, känns underbart. En vän som känner en, som vågar bli arg utan att vara rädd för att ni skall gräla så mycket att ni aldrig förlåter varandra. En vän som man kan berätta allt för, utan att det känns hemskt. Det är väldigt skönt att kunna slappna av och veta att man kan lita på varandra till hundra procent. Trots det är det viktigt att glömma att den bästa vännen inte är allt i världen. Vännerna du haft sedan barnsben är något alldeles speciellt, medan det är spännande att få nya vänner och se hur den vänskapen lyckas. Om man klistrar sig fast vid en enda person för mycket glömmer man de andra, och när de sedan "duger", kanske de har tröttnat på att vänta.
Man påverkas mycket av den personen man är med. Om din bästa vän plötsligt börjar lyssna på Tokio Hotel och byter stil helt och hållet, till något ni båda förr avskydde, kan det hända att du snart åker dit med. Får man höra om hur bra en grupp är dag ut och dag in, och lyssnar på musiken dagligen, kan det hända att man tillsist vänjer sig. Då blir man annorlunda, även om man själv knappt vet varför. Samma sak gäller med klädsmak och hur man ser på allting. Den jag umgås med hela tiden äter inte annat än sallad, då kan det hända att jag själv påverkas av det. Då vi äter ute beställer han sallad, och jag vill väl inte känna mig äcklig så jag beställer detsamma. Det går att hålla sina åsikter om de är starka, men om de inte är, förändras man. Ligger din vän inne vid teven hela dagen, kanske du också börjar se hur roligt det ser ut och struntar i dina träningar. Röker och dricker din vän varje veckoslut kan det hända att du själv börjar glida åt samma håll, käftas din vän emot sina föräldrar får du själv god lust att göra det. Precis likadant åt andra hållet. Din vän spelar fotboll och det verkar roligt, och du får själv lust till att bli hälsosammare.
Även vår nattsömn påverkas av våra vänner. Är din vän olycklig, kan du själv ligga och fundera över en lösning för henne mitt i natten. En annan vän bara måste berätta om hur träffen gick, och det tar minst tre timmar att gå igenom varje detalj. Din tredje vän gillar skräckfilmer, och du måste såklart följa med på bio, och så får du inte sömn på en vecka för det. Bråkar du med din vän kan det kännas jobbigt att sova då du funderar på hur morgondagen kommer att gå.
Det är jobbigt om vänskapen tar slut mellan dig och din vän. Det är hemskt att bara märka hur ingenting är som förut, och hur du än försöker inte kunna göra det bra igen. Om ni stått väldigt nära varandra, känns det nästan som om en del av dig försvinner. Det är en jobbig tid att märka att den man brukade berätta allt för, inte finns där. Vissa kan täcka sin saknad med ilska och genom att berätta för världen om hur elak den förra vännen är, fastän man egentligen är ledsen över att det gått som det gått. Även om det känns för stunden som om man mistat sin vän för hela livet, kan det hända att man hittar varandra igen. Har man varit bästa vänner tidigare, är det stor chans att det är svårt att klara sig utan varandra. Om man ändå inte återförenas tillsist, är världen ändå full av möjligheter. Det finns människor som är ensamma och saknar en vän överallt, och det finns inte bara en bästa vän på hela jorden, det finns många.
-Hanso
Syskonkärlek författad av Katarina von Bredow
♣ Hanso
Måndagsolsken
Påväg hem
Eva Dahlgren i ipoden
petroleum och tång är det
himmelen är alldeles babyblå
strimmor av vita moln
mystiskt att månen syns
trots att klockan är sex
och solen skiner över trädtopparna
vinden är mjuk och sval
under mina fötter knastrar stenarna
jag hör fågelkvitter trots musiken
tussilagon lyser som små solar
vatten rinner vidare i diken
videkissor i buskarna
mina steg känns lätta
lillebror kommer cycklande emot mig
jag kysser hans panna
våren är uppenbar.
©Hanso
Söndagsvammel
©Hanso
Vänskapsresan
Solen har gått upp idag,
vilken fantastisk upptäckt.
Livets guppande väg ligger föröver
vi har mycket kvar att se.
Kärran vi åker i gnisslar inte mer
blir mer hållbar dag för dag.
Varje dag upplever vi mer att dela
och använder det som bensin.
För hela vägen
har vi åkt tillsammans
funnit en jämnvikt emellan oss
som gör att ingen av oss trillar av.
Genom vildvuxna snår går vår resa,
vi åker rakt igenom.
Rosentaggsrispor och nässelbränna,
men vi har varandra.
©Hanso
Tack, älskling.
än när du smekte den
i en eskimokyss.
♥Hanso
©HVärldens härligaste Oskar på stranden sommaren07.
Regndans
På ditt paraply dansar jag
regnet som faller berör mig inte
vattenpölarna hoppar jag i
vad stör det hur mycket det stänker på dig.
Huvudsaken att jag lever här och nu
hör livets alla vattenfall dundra
pulsera i mina ådror
sätta liv i mig, äntligen.
Hur du än ber mig sluta
hör jag inget.
Ditt gnäll är obetydelsefullt
precis som din olycka.
Regndropparna faller på min utsträckta tunga
som när jag var liten
lika lite bekymmer.
Regnet kan ösa ner
jag har regnbyxor och regnhatt
det är allt jag behöver.
Regndropparna skadar mig inte
låt det regna
för regnet skadar äntligen dig.
©Hanso 10 februari 2008
Snöstorm
Vinden ven i mina öron. Skrek i protest emot mina tankar, min vilja. Isen under mina fötter knarrade inte, snön dansade för mig, fick en känsla av tillfredsställelse att fylla min kropp. Du gör rätt, virvlade snön i mitt öra. Vinden rev i mina öronsnibbar som lyste röda av kylan. Mörkret runtom mig var kompakt. Jag var på väg emot mitt slut, varenda ett steg förde mig närmare slutet som skulle ge mig en ny början. Stegen i snön suddades ut precis då jag tagit det. Ingen skulle veta att jag vandrat här just inatt.
Du satt vid brasan i din stuga och kramade din mugg med rykande hett te. Dina kinder var röda, inte av kyla utan av värme. Elden dansade för dig, som den vägrade göra för mig. För dig dansade elden som om den var gjord för det. Skulle du bränna dig skulle bara vara för att elden älskade dig, ville komma dig nära. För att elden ville smeka dig och omfamna dig. Du drog ett djupt andetag och blundade, njöt av ensamheten. Tankarna kretsade inte kring mig. Du var så godtrogen, du skulle välkomna mig som en vän och förstå mitt val. Men hur skulle du kunna veta att snön virvlade och isen sved i mitt inre som den aldrig gjort förr just inatt.
Isen som inte knarrade byttes till hård vintermark under mina fötter. Tårar rann för mina kinder, jag kunde inte känna dem. Snön virvlade snabbare och snabbare, min andning ökade. Pulsen dunkade i mitt bröst när jag såg din stuga och dunk, dunk slog mitt hjärta då jag skyndade mig uppför trappan. Tur att jag visste att jag gjorde rätt, med snöstormen på min sida. Tur att jag visste att efter ett halvår förtjänade jag mer än känslolösa tårar.
När jag stod framför dörren fyllde minnet mig. Beslutsamheten ökade då jag tänkte på den sommardagen.
"Vi måste gå vidare", sa du lugnt. Kunde inte ana att det betydde mer för mig än för dig. Sedan sa du orden som jag levt efter sen dess. Det som fick mig att växa upp, det som fick mig att inse den enda vägen att gå vidare för mig.
Jag öppnade dörren utan att knacka. På din stuga hade jag alltid varit välkommen. Snöstormen lämnade inte min sida då jag steg över tröskeln. Värmen i rummet kändes inte. Du hade rest dig upp och log emot mig. Det gjorde inget för jag kände inget, jag hörde inte vad du sa till mig. Inte ens då du började skrika och slå emot. Kylan ilade från tårna genom hela kroppen. I spisen dansade elden aggressivt, flammade upp, ville med och slåss.
När du slutligen låg ner alldeles orörlig, när inte den minsta lilla flämtning hördes över dina läppar kunde jag släppa händerna från din hals. Jag andades ut.
"Det var ju det här du ville", viskade jag med ögonen vilande på din stilla gestalt. Elden i brasan sprakade nöjt, visste kanske att ni snart skulle förenas.
"Det var du själv som sade det."
Viskningarna var hesa. Tårar fyllde mina ögon. Denhär gången kunde jag känna dem bränna, och känslan inuti överväldigade mig.
"Du sa att jag var en iskall snöstorm och du var den lekande elden i brasan."
Det kändes som om jag skulle slitas itu. Jag kramade dig men fick inget liv i dig. Min gråt ville dränka mig, strypa mig. Ut i tystnaden skrek jag av sorg och av smärta. Odugligheten jagade mig. Men isen inuti var förevigt bruten, isen som fyllt mig sedan du beskrev mig som den. Det var det här du menat med att gå vidare. Det här var ju enda sättet för mig att göra det. Elden skulle ändå välkomna dig, ni skulle återförenas och du skulle bli lycklig och fri. Jag kysste dina kinder och kved av att se dig död. Äntligen var snöstormen över och jag kunde känna något igen.
Jag tände på din kropp och elden dansade med dig medan jag stod vid sidan och skrek ut i natten och lät känslorna fylla mig till bredden. Minnen av ditt ljusa skratt plågade mig vansinnig men jag njöt av att bli plågad. Hatet över vad jag gjort gav mig lust att kasta mig rakt in i elden. Snöstormen var över och kvar stod jag som ett nyfött barn fylld av känslor.
©hanso 2 februari 2008
Som träffad av amors pilar
Dagens första lektion var franska, där de skulle börja med ett projekt. Det var första året Miranda läste franska, i en grupp där hon fortfarande inte kände så många, därför hade hon gillat tanken på ett grupparbete. När hon hade fått höra vem hon skulle jobba med hade hjärtat tagit ett skutt. Hon skulle jobba tillsammans med Eric, den pojke hon hade suttit o vilat sin blick på under franskalektionerna. Han hade ett så fint svart hårburr, och en vacker nacke. Hon hade sett en skymt av hans leende en gång, och efter det började hon önska att han någongång skulle avfyra ett sådant leende till henne. Hon blev nästan kär, fast hon inte ville medge det själv, i någon hon aldrig hade pratat med.
ps: ge kritik - säg ärligt. funderar om de e ohändelserikt. :s vad tycker du ?
