h

 Vinden ven i mina öron. Skrek i protest emot mina tankar, min vilja. Isen under mina fötter knarrade inte, snön dansade för mig, fick en känsla av tillfredsställelse att fylla min kropp. Du gör rätt, virvlade snön i mitt öra. Vinden rev i mina öronsnibbar som lyste röda av kylan. Mörkret runtom mig var kompakt. Jag var på väg emot mitt slut, varenda ett steg förde mig närmare slutet som skulle ge mig en ny början. Stegen i snön suddades ut precis då jag tagit det. Ingen skulle veta att jag vandrat här just inatt.

 Du satt vid brasan i din stuga och kramade din mugg med rykande hett te. Dina kinder var röda, inte av kyla utan av värme. Elden dansade för dig, som den vägrade göra för mig. För dig dansade elden som om den var gjord för det. Skulle du bränna dig skulle bara vara för att elden älskade dig, ville komma dig nära. För att elden ville smeka dig och omfamna dig. Du drog ett djupt andetag och blundade, njöt av ensamheten. Tankarna kretsade inte kring mig. Du var så godtrogen, du skulle välkomna mig som en vän och förstå mitt val. Men hur skulle du kunna veta att snön virvlade och isen sved i mitt inre som den aldrig gjort förr just inatt.

 Isen som inte knarrade byttes till hård vintermark under mina fötter. Tårar rann för mina kinder, jag kunde inte känna dem. Snön virvlade snabbare och snabbare, min andning ökade. Pulsen dunkade i mitt bröst när jag såg din stuga och dunk, dunk slog mitt hjärta då jag skyndade mig uppför trappan. Tur att jag visste att jag gjorde rätt, med snöstormen på min sida. Tur att jag visste att efter ett halvår förtjänade jag mer än känslolösa tårar.

 När jag stod framför dörren fyllde minnet mig. Beslutsamheten ökade då jag tänkte på den sommardagen.

 "Vi måste gå vidare", sa du lugnt. Kunde inte ana att det betydde mer för mig än för dig. Sedan sa du orden som jag levt efter sen dess. Det som fick mig att växa upp, det som fick mig att inse den enda vägen att gå vidare för mig.

 Jag öppnade dörren utan att knacka. På din stuga hade jag alltid varit välkommen. Snöstormen lämnade inte min sida då jag steg över tröskeln. Värmen i rummet kändes inte. Du hade rest dig upp och log emot mig. Det gjorde inget för jag kände inget, jag hörde inte vad du sa till mig. Inte ens då du började skrika och slå emot. Kylan ilade från tårna genom hela kroppen. I spisen dansade elden aggressivt, flammade upp, ville med och slåss.

 När du slutligen låg ner alldeles orörlig, när inte den minsta lilla flämtning hördes över dina läppar kunde jag släppa händerna från din hals. Jag andades ut.

 "Det var ju det här du ville", viskade jag med ögonen vilande på din stilla gestalt. Elden i brasan sprakade nöjt, visste kanske att ni snart skulle förenas.

 "Det var du själv som sade det."

 Viskningarna var hesa. Tårar fyllde mina ögon. Denhär gången kunde jag känna dem bränna, och känslan inuti överväldigade mig.

 "Du sa att jag var en iskall snöstorm och du var den lekande elden i brasan."

 Det kändes som om jag skulle slitas itu. Jag kramade dig men fick inget liv i dig. Min gråt ville dränka mig, strypa mig. Ut i tystnaden skrek jag av sorg och av smärta. Odugligheten jagade mig. Men isen inuti var förevigt bruten, isen som fyllt mig sedan du beskrev mig som den. Det var det här du menat med att gå vidare. Det här var ju enda sättet för mig att göra det. Elden skulle ändå välkomna dig, ni skulle återförenas och du skulle bli lycklig och fri. Jag kysste dina kinder och kved av att se dig död. Äntligen var snöstormen över och jag kunde känna något igen.

 Jag tände på din kropp och elden dansade med dig medan jag stod vid sidan och skrek ut i natten och lät känslorna fylla mig till bredden. Minnen av ditt ljusa skratt plågade mig vansinnig men jag njöt av att bli plågad. Hatet över vad jag gjort gav mig lust att kasta mig rakt in i elden. Snöstormen var över och kvar stod jag som ett nyfött barn fylld av känslor.

©hanso 2 februari 2008