h

Kan inte beskriva känslan när KISS draperiet kom fram, förväntningarna var stora. Kan ännu mindre beskriva spänningen när mörkret sänkte sig och draperiet plötsligt föll ner. Och hur i hela världens ska jag sen kunna beskriva när de började spela och jag såg dem allihop första gången?! Jag förstår inte, hade aldrigt kunna föreställa mig att det skulle va så mäktigt. Det låter knäppt, men tårarna var inte långt borta. Och dedär allra första sångerna, herregud som jag hoppade och skrek. Har inte räknat mig precis som ett stort KISS fan, då jag nästan blev "tvingad" till att höra på det i början. NU kan jag iallafall säga ett stort tack till storebror och mina två vänner. Om inte de spelat ungefär alla Kiss låtar för mig, skulle jag inte ha börjat tycka om det tillslut. Och då skulle jag inte ha varit där på Hartwall arena igårkväll, jag hade inte  kunnat sjunga med så som jag gjorde, och jag skulle ha missat något helt obegripligt tufft! 
Kom ihåg, ta inte med er kamera in på konserten. Gör inte som vi.



Paul Stanley:
"just because you're not in the first rows, it doesn't mean you're not as important"
aww dagens bästa


Efter keikkan togs en såhär het bild. Herregud så vi skrek, jag är så glad att just du var där med mig, för du kunde förstå varför jag skrek och skrek lika mycket själv! Stämningen var för fan på topp under hela konserten fast vi satt med en massa firmagubbar omkring oss. Jag ångrar inte att jag förde så mycket liv att jag nästan skämde ut mig. Jag ångrar absolut ingenting för vi gjorde det tillsammans och jag kommer aldrig glömma denhär kvällen! Mandi tro inte att jag har glömt dig heller, det var härligt att du var där och skrattade åt mig när jag skämde ut mig.
Nu, dagen efter, känner jag mig extremt trög och min hals känns som sandpapper. Men det får man ta!
HANSO