h

Egentligen vet jag inte riktigt vad detta handlar om.

 Tänk så mycket man glömmer och så mycket man inte vet och tänk hur mycket man tror att man minns och hur mycket man tror att man vet. Hur skulle världen egentligen se ut om man alltid gick omkring och ansåg att vad man vet räcker inte till och att man lever utan att egentligen ta vara på stunden? Hur ofta minns man egentligen förra årets snöstorm då man drack varm choklad under varm filt fastän den stunden kändes betydelsefull just då? Det är nog bra lustigt, speciellt som man ändå har bara ett liv.

 "Var ett barn så länge du kan", påminde mamma när man var elva år. Det tyckte man var otroligt löjligt för helst ville man ju till högstadiet och gå i klackskor. Leka var ju påtok för barnsligt och kunde inte mamma förstå det då? Sedan när man gick i högstadiet eller kanske gått ut det och kanske ännu tiotals år efteråt önskar man att man hade lekt dedär dagarna när man var elva och inte försökt växa upp för snabbt.

 Men vad säger egentligen att man alltid måste passa på då det ska passa in i livet, varför måste man passa på att bygga kojor när man är tio och varför måste man passa på att vara singel och dansa vilt när man är ung? Varför pekas fyrtioåriga kvinnor i rosa toppar ut på Viking Lines dansgolv och varför kan inte tolvåringar ställa sig upp och skrika vad de anser om finanskrisen? Nej, just det, för att det passar inte och det är absolut onormalt och man måste ju vänta till rätt tid i livet eller bara glömma bort det som varit och växa upp. Men vad om passionen ligger just där? Om passionen är att skriva texter som alla vuxna kan skratta ut senare för att det är sådant som de kommit på för länge sedan.

 Jag tänker inte skratta ut människor som lever i sin passion fast det inte passar in och jag tänker inte tycka det är fel att en flicka får en liten bebis som sjutton. Jag är sexton och jag har mycket men aldrig tillräckligt och det vet jag att jag aldrig kommer att få. Alltid haltar någon fot men drömmar är bland det finaste som finns. Utan drömmar skulle det inte bli fina texter och utan drömmar skulle de saknas. Drömmarna finns alltid här och därför glöms de bort.

 Men dagarna går ju för fort, är man barn drömmer man om att bli bara äldre och är man äldre drömmer man tillbaka. Har man en resa till Tallin skulle resan till Thailand ändå sitta bättre och handväskan från Prada är alltid finare än den från H&M. Det handlar ju om att allting alltid kommer att vara grönare på andra sidan, likväl i klädväg som på livsväg. Det är bara så sjukt att allting snurrar på i ett hjul och inte många orkar rubba hjulet för alla lär sig att
- sticka ut, det passar ju absolut inte in.

Jag är så trött på att inte våga stå upp bara för att jag inte har tillräckligt mycket kunskap, eller vad vet jag. För att jag aldrig kan komma med lika bra argument som en femtioårig buisnessman. Får man aldrig säga något blir man trött och orkar inte ens fundera på saker och då är det ju ännu mer fel. Därför är ord så himmelens bra.

*Hanso