h

Ja, ni som gjort en sjukamp eller ännu bättre, en tiokamp, förstår vad jag menar. När man löpt den sista 800metern (eller 1000metern eller kanske 1500metern) känns det underbarare än underbarast. Jag gjorde en sjukamp dethär veckoslutet och många negativa tankar hade liksom etsat sig fast i min hjärna. Byggt ett litet mysigt hem åt sig där med spetsgardiner och sådant i fönstret. För det första vill jag berätta att jag inte är en direkt lysande kastare. Kulan flög väl ganska skapligt (9,66m), men spjutet är något jag verkligen borde träna på om jag vill bli en mångkampare. Tur så vill jag det inte. Varför vill jag det inte? Jo, allt beror egentligen på just kastgrenarna, och så finns det en liten grej man alltid måste göra på slutet som på något lustit sätt gett mig dålig känsla för mångkamp. Det är att löpa 800meter. Min kondition är inte urusel och jag klarar av det på en helt okej tid (ca. 02:45s), men av någon anledning är jag bara så nervös för det. Jag kanske har lite pirr i magen före ett viktigt häcklopp, men före en 800meter går jag och oroar mig i en vecka! Tänk så lustigt det är, eftersom häcken är mycket farligare (det kan ju hända lite vad som helst) och jag dessutom har mycket högre krav på mig själv där. Hoppgrenarna jag gjorde var längd och höjd. Längden kunde kanske inte ha gått bättre efter de fyra grenar jag redan gjort (525cm?), men i höjden lyckades jag nå personligt bästa (154cm). 200metern var rolig att löpa (27någonting) och häcken likaså (14:66s). Efter fem grenar ledde jag tävlingen, efter sju grenar slutade jag på en tredje plats. Nu blev det mycket friidrotssnack.
Sådär annars ser det ut att bli en rolig vecka. Kram, Hanso