h

Gick väl riktigt bra, jag kom andra på tiden 8,89 och slog med det rekordet från förra årets inomhustävlingar. Det var bra att löpa för nu vet jag vad jag skall förbättra och lära mig tills nästa lopp vilket kommer att bli inomhus fm. Och framförallt med tanke på sommaren.

Färgen på medaljer lurar så mycket, men dethär är en silver.

Ni minns att jag tog ett brons i längd i finlandsmästerskap i augusti?
Idag blev jag belönad tillsammans med de andra fm medaljörerna i vår friidrottsförening.
©mickey
Tssss. Jo jag tränar fortfarande för den som undrade. Det känns bara lite onödigt att berätta om mina träningar 5 gånger i veckan, som ser nästan lika ut alltid.
Hanso

Tänk nu hur lätt det skulle vara för mej att ljuga om vem jag är. Säga att jag brukar träna som en galning flera gånger i veckan och få er att tro att jag är en hälsosam sportig typ. Men, här kommer jag faktiskt med ett litet bildbevis på att jag verkligen brukar träna. Nämnligen lite bilder från veckoslutets träningsläger som förrästen var riktigt skojjens. Mina vänner är så mumsiga.
©MickeY
 



Och så en bild tagen efter en härlig uteträning. Det underbara med den träningsstunden var just då bilden är tagen, nämnligen efter att träningen var över! Haha.
©Inen

Har ni också gjort 5 träningar detta veckoslut? Hanso

05:00 lördag och lite trötta ögon i bussen påväg till båten.


©MY
Det blev tyvärr inte många bilder tagna men det blev däremot många minnesvärda stunder och en silvermedalj i föreningstävlingen SFI-serien. Vi är bästa fantomenföreningen! Bilden ovan ser ni mig i mitten i blått. Njahnjah det var megaroligt att dansa på båten och äta gott i mariehamn och på stående bord såklart. Det blev en lång dag och det blev ganska exakt 24h vaka innan vi gav oss tid att sova en stund. Nu är jag trött som en vandrande vålnad men jag ska gå och sova genast efter att jag skrivit detta. GONATT♥ och en puss till alla mina vänner

Ibland går inget som man hade tänkt sig. Egentligen är det ju oftast så. Finlandsmästerskap, FM, var min huvudtävling denna sommar. Och min huvudgren var såklart 100meter häck. På fredagen kom jag lätt till finalen i häcken på ett nytt personligt rekord 13,45 fastän jag saktade in före mål. Jag var bland de fyra bästa med den tiden och jag skulle vara med i striden, det hade jag ju bestämt redan ett år innan. Om starten till finalen hade jag drömt hela året. Starten till min viktigaste tävling. Men så blåste vinden emot i 4m/s vilket är onormalt hårt, det blev en tjuvstart som inte skjöts tillbaka. Det tillsammans med en massa annat gjorde att jag fick kortslutning och inte visste vad jag höll på med. Jag löpte häckarna med fem steg emellan fastän det var meningen att löpa med tre, och redan vid andra häcken visste jag att jag inte hade någon chans. Det var det värsta jag varit med om någonsin. Hundra meter har aldrig känts så långt, och när jag kom över mållinjen ville jag helst försvinna långt bort. Den som ger sig in i leken får leken tåla, javisst, men just då kände jag mig lika liten som när jag var sex år gammal. 

 
©Hanso

Fast inget blir som man tänkt sig måste ju inte allt sluta dåligt iallafall. På lördagsmorgonen när jag steg upp bestämde jag mig för att nu strunta i gårdagens misslyckande och istället göra mitt allra bästa i längdfinalen. Jag tänkte att efter ett sådant misslyckande måste jag ändå förtjäna att lyckas. Och det gjorde jag faktiskt. Längden har varit lite motig för mig hela sommaren, och visst hade jag det svårt att få stegen att passa in även denhär gången. Men ett hopp lyckades passa på plankan, ett hopp som kom i sista stund. Det hoppet blev 552 vilket är nytt personligt rekord, och bar mig till en tredje plats! Det hade jag ändå inte räknat med, och tänk hur härligt det kändes när allt stämde i sista minuten, när jag redan då jag landade visste att jag hade lyckats. Då jag hörde pappas och mammas och vännernas rop som också förstod att det gått bra. Och när jag hörde siffrorna fick jag skrika och skratta och känna mig riktigt nöjd med mig själv. DET var underbart.

 
©MickeY

Sistochslutligen blev det en bra resa. Och så hann jag gå på loppis där jag fyndade en marimekkoskjorta och en benettontröja för 3euro. Inte illa det inte!


 
©MickeY 
Puss, Hanso

Ja, ni som gjort en sjukamp eller ännu bättre, en tiokamp, förstår vad jag menar. När man löpt den sista 800metern (eller 1000metern eller kanske 1500metern) känns det underbarare än underbarast. Jag gjorde en sjukamp dethär veckoslutet och många negativa tankar hade liksom etsat sig fast i min hjärna. Byggt ett litet mysigt hem åt sig där med spetsgardiner och sådant i fönstret. För det första vill jag berätta att jag inte är en direkt lysande kastare. Kulan flög väl ganska skapligt (9,66m), men spjutet är något jag verkligen borde träna på om jag vill bli en mångkampare. Tur så vill jag det inte. Varför vill jag det inte? Jo, allt beror egentligen på just kastgrenarna, och så finns det en liten grej man alltid måste göra på slutet som på något lustit sätt gett mig dålig känsla för mångkamp. Det är att löpa 800meter. Min kondition är inte urusel och jag klarar av det på en helt okej tid (ca. 02:45s), men av någon anledning är jag bara så nervös för det. Jag kanske har lite pirr i magen före ett viktigt häcklopp, men före en 800meter går jag och oroar mig i en vecka! Tänk så lustigt det är, eftersom häcken är mycket farligare (det kan ju hända lite vad som helst) och jag dessutom har mycket högre krav på mig själv där. Hoppgrenarna jag gjorde var längd och höjd. Längden kunde kanske inte ha gått bättre efter de fyra grenar jag redan gjort (525cm?), men i höjden lyckades jag nå personligt bästa (154cm). 200metern var rolig att löpa (27någonting) och häcken likaså (14:66s). Efter fem grenar ledde jag tävlingen, efter sju grenar slutade jag på en tredje plats. Nu blev det mycket friidrotssnack.
Sådär annars ser det ut att bli en rolig vecka. Kram, Hanso

Idag fick inte jag ta på mig mina spikskor och springa, men istället fick jag leka paparazzi och det var inte illa det heller. Det är alltid roligt att komma till planen med vanliga kläder på då och då. Men när de andra värmde upp och fick springa, kände jag mig trots allt lite ensam och önskade att jag också fått vara med. Vad betyder det? Jo, att friidrott fortfarande är min grej. Som tur får jag springa 4x100m häck samt 4x300m imorgon. Bara att ladda upp för det nu.



  

Modeller: Mina älsklingsfriidrottsvänner
Fotograf: Hanna Ylöstalo

..och ett stort grattis till Nusse som idag den 14 juni fyller 16 år. Ikväll ska hon firas.
Hanso

 Trött efter ett 100m häck lopp jag blev rätt så nöjd med. Uppvärmningen skedde i ösregn, men somtur regnade det inte då jag sprang själva tävlingen. Tidtagningen fungerade inte, tyvärr, men kom i mål på handtiden 14,7. Vet inte hur jag lyckades hålla humöret uppe under tävlingen egentligen. Antagligen för att mina vänner var allra bäst och för att jag lovat mig själv att göra mitt allra bästa i varenda tävling. Jag ville komma hem och skriva om friidrotten och mina vänner där, hur mycket det betyder för mig, men tyvärr försvann allt. Jag känner mig bara trött. 
 Hanso 

Guldtjejer igår i både 4x100mh och 4x100m
slutade som bronstjejer i 4x300m.
Trots det blev jag otroligt nöjd över mig själv och de andra idag.
300m har aldrig varit vår grej, och trots det sprang vi riktigtriktigt duktigt.
Det kändes inte ens så hemskt som jag förväntade mig!

Vi kom fram till att vår blondhet är vårt hemliga vapen.
Älskar mina friidrottsvänner ♥


  ©Micke


Fortfarande får ni inte se en bild av mig när jag springer,
jag väntar på en lyckad bild och det tar antagligen länge innan en sån dyker upp!
*Hanso