h

Novellen jag jobbat på denna sommar.
*

 Gräset är svalt under Miras fötter. Barfota skall man vara på sommaren fastän tånaglarna inte är nylackade. Flagnande röd färg mot grönt sommargräs är vackert ändå. Gräset smeker kring Miras vrister där hon springer över ängen som är våt av dagg. 'Sommarmorgnar är inte till för att sovas bort', tänker Mira när hon stannar till och plockar upp en gammal maskros. Hon behöver inte blåsa hårt för att få de vita bollarna i maskrosen att flyga runt ängen. Kanske Mira planterade maskrosor till nästa sommar tack vare sin lilla blåsning. Det är något speciellt med Mira. Den lilla gula sommarklänningen är sliten, det bruna håret vilt och levande. Hela Mira är full av liv, en livsnjutare som gör det bästa av stunden. Mira är liten och söt, men fyller hela ängen där hon står mitt på den. Om hon lät sitt kittlande skratt ljuda över ängen, eller pratade om vad hon ville säga, skulle hon fylla hela världen. Mira böjer sig ner för att plocka upp ännu en gammal maskros, men stannar upp mitt i rörelsen. Hon hör ljudet av en moped och ser den köra förbi på grusvägen med två glada tonåringar som ser ut att styra mot ett fantastiskt mål. Flickan kramar hårt om pojken. Mira låter maskrosen falla till marken, för plötsligt känns det inte tillfredsställande att tänka på nästaårs gula solar som skall lysa på ängen. Framåt över ängen fortsätter hon sin färd, men med  betydligt tyngre steg än tidigare.

 "Du har fortfarande inte växt", säger Vivian triumferande även om det är onödigt att påpeka. Jesper och Vivian står framför spegeln de mäter sig i varenda morgon Jesper sover över. Vivian är längre än Jesper fastän de är jämngamla. Hon har något fallande busigt över sig, hennes rödsprakande hår är motsatsen till Jespers ljusa färglösa. Vivian är ingen pojkflicka, och Jesper är ingen flickpojke, men de råkar bara vara jämngamla kusiner som haft turen att förstå sig på varandra.
 Jesper försöker platta till sitt alltjämt lockiga hår och struntar i att svara Vivian. Det är ofta Jesper struntar i att svara. Efter tusentals misstag har han lärt sig att orden lätt slår kullerbyttor i hans prat. Det är inte många som orkar lyssna till tystnaden och förstå varför Jesper väljer försiktigheten. Vivian är en av dem som förstår. Då de bodde några kilometer från varandra var de verkligen som bror och syster, och har man en gång  haft ett sådant band kan inga ytterligare kilometrar ändra på det.
 "Mira kommer", utropar Vivian. Jesper följer hennes blick ut genom fönstret fastän han vet precis vem det är fråga om. Mira är oförglömlig. Det är något annorlunda med henne idag, som Jesper inte sett tidigare. Det ser ut som om ett regnmoln befinner sig över hennes huvud. Vivian skyndar ut ur rummet och Jesper undrar om hon också märkte regnmolnet. Mira försvinner in genom ytterdörren.
 Jesper har träffat Mira många gånger. Trots det, har de aldrig egentligen pratat med varandra. Jesper önskar att han tagit reda på om hon verkligen är så fantastisk som hon försöker visa världen att hon är. Fast, mest är han arg på henne.   
 "Du vet precis varför Jeanette sa sådär", hör Jesper Vivian säga ute i trappuppgången."Hon är bara avundsjuk på dig!"
 'Vad har Mira som man borde avundas?', hinner Jesper tänka innan Mira svarar.
 "Men tänk om det inte är så", säger Miras mjuka röst. Hon har knappast gråtit, men hon låter som om det tar väldigt ont någonstans. "Jag tar för mycket plats här i världen."
 Jesper behöver inte tänka mycket för att förstå att det är i Miras hjärta som det tar ont, för samtalet fortsätter med frågor som väller över Vivian som tappert försöker svara både sanningsenligt och vänligt. Jesper sitter med öronen på skaft och lyssnar till alla ord som regnar ur Mira med en lust att gå ut och berätta vad han själv tycker. Det känns som om han vet svaren innan Vivian överhuvudtaget får något sagt.
 "Nej nu har jag pratat alltför länge om mig själv", säger Mira tillsist med en lite gladare gnista än tidigare. "Vad har du gjort idag, har du fått dagens jordgubbsglass redan?"
 Vivian ger ifrån sig ett litet skratt, och Jesper undrar hur Mira vet att Vivian ätit en jordgubbsglass direkt efter sitt morgonmål.
 "Klart det, jag tog mitt livselexir direkt efter morgonmålet", meddelar Vivian. "Fast det tyckte ju Jesper såklart inte om, han skall alltid vara en så hälsosam viktigpetter."
 Jesper rycker till över att höra sitt eget namn, och märker plötsligt att han faktiskt suttit och tjuvlyssnat. Han känner hur en rodnad sprider sig över hans kinder fastän ingen ens har märkt honom än.
 "Jesper? Är han här idag", säger Mira förvånat och Jesper kan höra henne resa sig ur stolen hon suttit i.
 Jesper svär över sig själv som inte förstått att gå ut och säga hej. Nu verkar han verkligen dum som suttit instängd i Vivians rum hela tiden Mira varit utanför. Fotsteg närmar sig dörren och Jesper förbereder sig redan på att möta Mira och säga att han suttit och spelat på sin telefon. Han vill att Mira skall få höra alla de rätta svaren han kunde på hennes frågor. Men de lätta fotstegen fortsätter förbi dörren och nerför trappan, och med ett ljust 'Hejdå Vivi', försvinner Mira ut ur Jespers liv än en gång utan ett ord till honom. Jesper känner hur en besviken och arg knut dras ihop i hans mage. 

 Varför trodde Jesper att han skulle klara av att gå på fest med Vivians vänner? Han sitter ensam på trappan och ser hur Mira dansar som en sommarvind bland människorna. Han undrar om hon gör det för att hon inte vill ha några bekymmer, eller om det är för att hon vill visa andra att hon inte påverkas. Allt som besvärade Mira tidigare på dagen är i alla fall spårlöst försvunnet. Jesper vill dansa med Mira och skratta lika hejdlöst, men det skulle han aldrig våga. Klumpigt skulle han säkert röra sig, skrattet skulle kanske skära sig och alla runtom skulle undra vad han är för en. Istället för att dansa med Jesper dansar Mira med andra pojkar och hon dansar alldeles för nära. Pojkarna ler bara fånigt och låter Mira få all uppmärksamhet. Det känns som magknuten bara växer av att sitta och titta på.
 Miras ögon råkar se Jespers och ler stort och blinkar medan hon dansar runt och Jesper blir inte glad utan bara arg. Hans hjärta dunkar hårt i bröstet. Utan att riktigt hinna tänka, utan att förstå vad hjärtat vill, har han rest sig och skyndat sig över gräsmattan in i folkhopen.
 Kanske är det dans han dansar eller kanske något annat, men allt Jesper har ögon för är Mira. Hennes mörkbruna hår som dansar i vinden och visar hennes smala bara axlar för alla. Hennes händer som håller pojken med sluga ögon. Mira får syn på Jesper först när han lagom försiktigt knuffat undan pojken som ändå inte dansade. Hon ler och hon dansar så nära Jesper som kanske ingen förr har gjort. Jespers ögon ler inte men Mira märker ingenting. Han tar Miras hand i sin och den är väldigt liten och varm. När Mira börjar skratta och försöker krama honom drar han sig undan och får henne att följa med. Han bryr sig inte om annat än att få springa iväg och att hennes hand fortfarande stannar i hans. Klumpen i magen är inte försvunnen.

 Mira fnissar när Jesper stannar och de är lagom långt borta där ingen kan se dem. Det gjorde Mira lycklig att få dansa utan bekymmer. Jespers grepp kring hennes hand är hårt. Vivians blyga kusin, var har han tagit allt mod ifrån?
 "Vill du inte dansa mer", säger Mira och försöker avgöra vad Jesper har för avsikt med dethär. Hans ögon är bestämda men hon försöker locka honom till ett leende.
 "Jag är så arg på dig", säger Jesper och hans röst låter argare än Mira kunnat föreställa sig. "Jag är trött på att se dig leka med alla! Ingen tycks förstå att du inte bryr dig."
 Mira blir förvånad över att Jesper som aldrig sagt ett ord pratar lika enkelt som om de alltid känt varandra. Hon backar lite bakåt utan att egentligen vilja det, medan Jespers ord ekar omkring henne.
 "Du undrar varför du tar för mycket utrymme, men det är ju självklart! Du använder ditt utrymme alldeles fel, utan att ens vara dig själv", fortstätter Jesper argt. Hans panna är alldeles rynkad.
 "Se hur du dansar kring varenda en pojke, se hur de tittar efter dig när du går! Du gör dem olyckliga, bara för att du skall få skratta en stund", säger Jesper och det känns elakt i Miras öron.
 Mira vill skrika och säga att hon inte är känslokall, att han själv är det som säger så. Men flickan som alltid pratat får inga ord ur sig. Hon känner det som om orden har tagit slut.
 "Du är inte sådan", säger Jesper anklagande. "Dina ord räcker till mer än väl", han andas djupt. "Ändå har de aldrig räckt till för att prata med mig."

 Bakom husknuten står Jesper och Mira nära varandra. De kan höra sorlet av röster och musik, och det doftar somrigt runtom dem. Mira är alldeles knäpptyst och undrar om hon någonsin kommer att få orden tillbaka, medan Jesper känner sig som en ballong som tappat all luft. De håller fortfarande varandra i händerna, men greppet är mjukt. Mira kan känna något tryggt i Jesper som hon aldrig känt förut. Hon kunde tynga honom med alla sina besvär, och ändå skulle han stanna ovanför ytan. Jespers mage bubblar nöjt, och han känner sig tillfreds över att äntligen fått något sagt. När han gjort av med ilskan och besvikelsen kan han se det vackra i Miras chokladbruna ögon.
 Där står de i sommarnatten med en sval bergsklack under fötterna. Mira ställer sig på tå och kysser tryggheten på kinden, och känner sig som hemma för första gången i sitt liv. Jesper lägger armarna runt modet och håller det och ber det stanna hos honom för evigt. Utan att de riktigt förstått det själva, har de funnit vad de alltid sökt.

-Hanso